Återblick
Upp kom jag till Östra, man ska tillbaka där man var inskriven sist, förlossningen. Man var ju helt under isen och in där igen för att man inte mådde bra det var ingen hit. Men de trodde på dubbelsidig lunginflammation det var ju kul (not) men lite pencilin så skulle man ju bli bra och man var på banan igen och man kunde sörja i lugn och ro och bara smälta allt. Man var ju fortfarande i chock, man fattade ingenting. Det som var en stor hjälp var att vi fick prata med en kurator och hon har jag mycket att tacka för. Hade jag inte haft henne under de första åren så hade jag aldrig klarat allt man skulle igenom.
Bara att gå ut och se alla gravida och alla med barnvagnar gjorde att jag bara grät och jag blev helt ur balans och det tog lång tid innan jag inte brydde mig om sådana situationer. Jag måste ju vidare men det var inte lätt.
Men så blev jag inte nämnvärt bättre så jag fick en dos till och då fick jag en reaktion på pencilinet och tur var väll det för då blev jag inlagd på infektion på Östra och de började utreda vad man kunde få istället. Men så kom de på att jag inte hade lunginflamamation utan något annat så efter en vecka på blev jag skickad till reumatologen och där blev det ord och inga visor. De skrev mig på näsan med att jag har en allvarlig reumatologisk sjukdom och jag ska börja med cellgifter imorgon dag. Jag fick en chock och det var inte så roligt eftersom jag redan var i en annan chock så jag kände att jag kan lika väl hoppa och så är det slut med allt men jag fick en otrolig stöttning från de som låg på samma sal som mig så jag fick bara gilla läget. Jag kunde ju vänta och se om jag blev bättre av medicinen.
Dagen efter när jag fick min första cellgiftsbehandling så grät jag hela tiden och jag bara ville bort där ifrån men vad ska man göra det är bara att gilla läget och följa med i flödet som var runt omkring mig.
Ha det gott Igelkott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar