Planeringsdag

Idag haar jag jobbet hela dagen med mina nya kollegor som jag har uppdraget ihop med att genomföraen utbildning i SET - Livsviktigt för lärare mellan Försolleklass till år 5. Det är en mycket nervös lilla jag som skriver just nu men det ska väll gå bra men man kan aldrig veta. Men om det skiter sig vad ska då hända? Ja, Det kan man undra. Vi får väll se imorgon. Jag återkommer med info.

Återblick:
Jag åt mina tabletter och jag bearbetade min sorg för att min dotter inte levde och alla andra hade barn och var lyckliga med sina små familjer. Men vi, vi fick allt jävelskap på en gång och det kändes som att det aldrig skulle bli bra igen.
Sedan hade man dagar när man kunde tänka att det var meningen att vi skulle drabbas och det var väll tur för vi kunde ta oss igenom detta med mycket erfarenhet och kunskap som man kan delge andra men också att man kan använda dessa erfarenheter i andra svåra situationer. Det är väll det som har gjort att jag skriver här och nu.
Jag åt mina tabletter och jag tyckte att jag blevbättre så smått hela tiden och jag varvekligen positivt inställd för jag gick ju bara och räknade ner att snart så ska vi kunna skaffa ett nytt barn.
det var dags att göre ett vanligt återbesök på reumatologen och träffa min läkare. Jag var så inställd på att hon skulle säga att nu kan ni börja planera inför er graviditet men det hon sa var något helt annat. Du har blivit sämre så vi är tvugna att sätta in cellgiftsbehandlingar med sendoxan igen. Jag fick åter en chock. Men jag hade verkligen inget alternativ. Så åter till sjukhusvistelser och behandlingar och provtagningar. Vad trött jag var på allt då.
Det som gjorde mycket att man orkade att hålla humöret uppe var att man hela tden träffade mycket trevligt folk inne på sjukhuset och man kunde prata om saker som ingen annan förstod för det kan ingen förstå om man inte själv har varit där.
Bara en sådan sak att man känner hur giftet kommer in i din åder och armen blir aldeles kall efter ett tag. Att man måste klara av att hålla modet uppe för att man ska genomlida varje gång man är där. man har också en oro inom sig som alltid finns där. Hur fungerar jag idag orkar jag gå uppför den backen eller den trappan. Nu får jag inte flåsa för mycket för nu möter jag någon på trottoaren. de får inte tro att jag har så dålig kondis så att jag inte klarar denna lilla backen. Man var hela tiden på sin vakt om någon var förkyld för man orkade inte lika mycket om man blev sjuk, var man nedsatt innan så var det nästan 0 läge när man blev sjuk men man höll modet och skenet uppe många gånger när man egentligen bara ville dra något över huvudet och vakan när allt var över. Behandlingarna skulle visa sig att bli över 1,5 år. jag såg inte en ände på det men en dag så var jag utskriven och det var dags att flyga igen och då kände man nästan panik för tänk om jag blev sjuk igen och ....... ja, ni förstår tankegångarna som kom då.

Ha det gott Igelkott