Oj, var tog den veckan vägen. Jo, Kursen som jag var ledare på under tisdag och onsdag gick bra. Men vad jag var nervös när jag såg deltagarna komma en efter en. Men vi tog det lungt och så gick en minut i teget och ett tu tre så var de dagarna över. Då gick jag och köpte mig en blomma för jag kände att jag var värd det. Jag var upprymd och stolt över mig själv att jag vågade och tackade jag och genomförde det.
Sedan var jag ledig på torsdagen och det var en lugn dag och så fredag så var det jobb igen. På lördagen så komm mina föräldrar ner för det var dags att prova på att lämna Meme en stund. Vi gjorde ett prov på lördagen och ett på söndagen och det fungerade så det känns jätte skönt att vi kan lämna honom en stund för att göra något på egen hand. det som är bra är att man nu då får automatisk hundvakt så man slår två flugor i en smäll.
Ha det gott Igelkott.
måndag 25 januari 2010
måndag 18 januari 2010
Planeringsdag
Idag haar jag jobbet hela dagen med mina nya kollegor som jag har uppdraget ihop med att genomföraen utbildning i SET - Livsviktigt för lärare mellan Försolleklass till år 5. Det är en mycket nervös lilla jag som skriver just nu men det ska väll gå bra men man kan aldrig veta. Men om det skiter sig vad ska då hända? Ja, Det kan man undra. Vi får väll se imorgon. Jag återkommer med info.
Återblick:
Jag åt mina tabletter och jag bearbetade min sorg för att min dotter inte levde och alla andra hade barn och var lyckliga med sina små familjer. Men vi, vi fick allt jävelskap på en gång och det kändes som att det aldrig skulle bli bra igen.
Sedan hade man dagar när man kunde tänka att det var meningen att vi skulle drabbas och det var väll tur för vi kunde ta oss igenom detta med mycket erfarenhet och kunskap som man kan delge andra men också att man kan använda dessa erfarenheter i andra svåra situationer. Det är väll det som har gjort att jag skriver här och nu.
Jag åt mina tabletter och jag tyckte att jag blevbättre så smått hela tiden och jag varvekligen positivt inställd för jag gick ju bara och räknade ner att snart så ska vi kunna skaffa ett nytt barn.
det var dags att göre ett vanligt återbesök på reumatologen och träffa min läkare. Jag var så inställd på att hon skulle säga att nu kan ni börja planera inför er graviditet men det hon sa var något helt annat. Du har blivit sämre så vi är tvugna att sätta in cellgiftsbehandlingar med sendoxan igen. Jag fick åter en chock. Men jag hade verkligen inget alternativ. Så åter till sjukhusvistelser och behandlingar och provtagningar. Vad trött jag var på allt då.
Det som gjorde mycket att man orkade att hålla humöret uppe var att man hela tden träffade mycket trevligt folk inne på sjukhuset och man kunde prata om saker som ingen annan förstod för det kan ingen förstå om man inte själv har varit där.
Bara en sådan sak att man känner hur giftet kommer in i din åder och armen blir aldeles kall efter ett tag. Att man måste klara av att hålla modet uppe för att man ska genomlida varje gång man är där. man har också en oro inom sig som alltid finns där. Hur fungerar jag idag orkar jag gå uppför den backen eller den trappan. Nu får jag inte flåsa för mycket för nu möter jag någon på trottoaren. de får inte tro att jag har så dålig kondis så att jag inte klarar denna lilla backen. Man var hela tiden på sin vakt om någon var förkyld för man orkade inte lika mycket om man blev sjuk, var man nedsatt innan så var det nästan 0 läge när man blev sjuk men man höll modet och skenet uppe många gånger när man egentligen bara ville dra något över huvudet och vakan när allt var över. Behandlingarna skulle visa sig att bli över 1,5 år. jag såg inte en ände på det men en dag så var jag utskriven och det var dags att flyga igen och då kände man nästan panik för tänk om jag blev sjuk igen och ....... ja, ni förstår tankegångarna som kom då.
Ha det gott Igelkott
Återblick:
Jag åt mina tabletter och jag bearbetade min sorg för att min dotter inte levde och alla andra hade barn och var lyckliga med sina små familjer. Men vi, vi fick allt jävelskap på en gång och det kändes som att det aldrig skulle bli bra igen.
Sedan hade man dagar när man kunde tänka att det var meningen att vi skulle drabbas och det var väll tur för vi kunde ta oss igenom detta med mycket erfarenhet och kunskap som man kan delge andra men också att man kan använda dessa erfarenheter i andra svåra situationer. Det är väll det som har gjort att jag skriver här och nu.
Jag åt mina tabletter och jag tyckte att jag blevbättre så smått hela tiden och jag varvekligen positivt inställd för jag gick ju bara och räknade ner att snart så ska vi kunna skaffa ett nytt barn.
det var dags att göre ett vanligt återbesök på reumatologen och träffa min läkare. Jag var så inställd på att hon skulle säga att nu kan ni börja planera inför er graviditet men det hon sa var något helt annat. Du har blivit sämre så vi är tvugna att sätta in cellgiftsbehandlingar med sendoxan igen. Jag fick åter en chock. Men jag hade verkligen inget alternativ. Så åter till sjukhusvistelser och behandlingar och provtagningar. Vad trött jag var på allt då.
Det som gjorde mycket att man orkade att hålla humöret uppe var att man hela tden träffade mycket trevligt folk inne på sjukhuset och man kunde prata om saker som ingen annan förstod för det kan ingen förstå om man inte själv har varit där.
Bara en sådan sak att man känner hur giftet kommer in i din åder och armen blir aldeles kall efter ett tag. Att man måste klara av att hålla modet uppe för att man ska genomlida varje gång man är där. man har också en oro inom sig som alltid finns där. Hur fungerar jag idag orkar jag gå uppför den backen eller den trappan. Nu får jag inte flåsa för mycket för nu möter jag någon på trottoaren. de får inte tro att jag har så dålig kondis så att jag inte klarar denna lilla backen. Man var hela tiden på sin vakt om någon var förkyld för man orkade inte lika mycket om man blev sjuk, var man nedsatt innan så var det nästan 0 läge när man blev sjuk men man höll modet och skenet uppe många gånger när man egentligen bara ville dra något över huvudet och vakan när allt var över. Behandlingarna skulle visa sig att bli över 1,5 år. jag såg inte en ände på det men en dag så var jag utskriven och det var dags att flyga igen och då kände man nästan panik för tänk om jag blev sjuk igen och ....... ja, ni förstår tankegångarna som kom då.
Ha det gott Igelkott
söndag 17 januari 2010
Söndags slö
Vi har nu kämpat med en förkylning i över en vecka men nu har den börjat ge sig. Vad urlakad och trött man blir men nu är det snart ny vecka och nya tag tas.
Återblick:
Det är så att när man drabbas om två saker ungefär samtidigt så är det den senaste händelsen som kommer i fokus. Det var jobbigt att man inte kunde sörja S när man ville det utan det var behandlingar och undersökningar som tog upp hela min vakna tid. Jag låg inne i 1,5 veckor till och under den tiden så började jag må lite bättre.
Men de visste inte riktigt vad som jag hade för diagnos än men de trodde jag hade Wegners Granlömatos. Jag hade bara problem med lungorna och jag utvecklade inte något annat så efter en tid så blev min diagnos Alveolit. Det är att man har inflamation i alveolerna som sitter längst ut i lungorna och när inflamationen upphör så blir lungan inte lika elastisk som innan det varit en inflamation där.
Man åkte in och ut på behandlingar i nästan 1 år och när jag på sommaren komm in en gång så sa min underbara läkare att nu får du gå över på tabletter för du har blivit så bra att det är okej. Jag blev överlycklig eftersom jag så gärna ville skaffa ett nytt barn men vi fick se hur det gick med tabletterna och sedan var jag tvungen att rådfråga mina läkare på neonatal. Jag åt tabletterna ett tag och så till nyår var vi på Östra och pratade med min läkare. Han avrådde oss att bli gravid på de tabletterna för det kunde göra så att jag fick ett bakslag i min sjukdom och han sa ditt liv eller ett barns och jag valde mitt eget liv. Då började våra tankar på adoption ta en form som ett alternativ. Men vi ville ändå vänta tills jag skulle få sluta med tabletterna.
Ha det gott Igelkott.
Återblick:
Det är så att när man drabbas om två saker ungefär samtidigt så är det den senaste händelsen som kommer i fokus. Det var jobbigt att man inte kunde sörja S när man ville det utan det var behandlingar och undersökningar som tog upp hela min vakna tid. Jag låg inne i 1,5 veckor till och under den tiden så började jag må lite bättre.
Men de visste inte riktigt vad som jag hade för diagnos än men de trodde jag hade Wegners Granlömatos. Jag hade bara problem med lungorna och jag utvecklade inte något annat så efter en tid så blev min diagnos Alveolit. Det är att man har inflamation i alveolerna som sitter längst ut i lungorna och när inflamationen upphör så blir lungan inte lika elastisk som innan det varit en inflamation där.
Man åkte in och ut på behandlingar i nästan 1 år och när jag på sommaren komm in en gång så sa min underbara läkare att nu får du gå över på tabletter för du har blivit så bra att det är okej. Jag blev överlycklig eftersom jag så gärna ville skaffa ett nytt barn men vi fick se hur det gick med tabletterna och sedan var jag tvungen att rådfråga mina läkare på neonatal. Jag åt tabletterna ett tag och så till nyår var vi på Östra och pratade med min läkare. Han avrådde oss att bli gravid på de tabletterna för det kunde göra så att jag fick ett bakslag i min sjukdom och han sa ditt liv eller ett barns och jag valde mitt eget liv. Då började våra tankar på adoption ta en form som ett alternativ. Men vi ville ändå vänta tills jag skulle få sluta med tabletterna.
Ha det gott Igelkott.
torsdag 14 januari 2010
Vår i luften
Oj, vad mer kan man begära av en vinterdag. Solen skiner och det är -3 och det droppar från taken. Det är vår i luften. Man känner hur livet börjar komma tillbaka.
Men en sak gick jag och tänkte på när jag var ute med mina killar på långpromenad och det var att det blåser inte så mycket när det är kallt så det där med vindkraft när det är riktigt kallt är nog inte så bra utan man måste ha ett annat alternativ också. En klurig fråga för man vet ju aldrig när det blir en sådan här underbar vinter.
Återblick
Upp kom jag till Östra, man ska tillbaka där man var inskriven sist, förlossningen. Man var ju helt under isen och in där igen för att man inte mådde bra det var ingen hit. Men de trodde på dubbelsidig lunginflammation det var ju kul (not) men lite pencilin så skulle man ju bli bra och man var på banan igen och man kunde sörja i lugn och ro och bara smälta allt. Man var ju fortfarande i chock, man fattade ingenting. Det som var en stor hjälp var att vi fick prata med en kurator och hon har jag mycket att tacka för. Hade jag inte haft henne under de första åren så hade jag aldrig klarat allt man skulle igenom.
Bara att gå ut och se alla gravida och alla med barnvagnar gjorde att jag bara grät och jag blev helt ur balans och det tog lång tid innan jag inte brydde mig om sådana situationer. Jag måste ju vidare men det var inte lätt.
Men så blev jag inte nämnvärt bättre så jag fick en dos till och då fick jag en reaktion på pencilinet och tur var väll det för då blev jag inlagd på infektion på Östra och de började utreda vad man kunde få istället. Men så kom de på att jag inte hade lunginflamamation utan något annat så efter en vecka på blev jag skickad till reumatologen och där blev det ord och inga visor. De skrev mig på näsan med att jag har en allvarlig reumatologisk sjukdom och jag ska börja med cellgifter imorgon dag. Jag fick en chock och det var inte så roligt eftersom jag redan var i en annan chock så jag kände att jag kan lika väl hoppa och så är det slut med allt men jag fick en otrolig stöttning från de som låg på samma sal som mig så jag fick bara gilla läget. Jag kunde ju vänta och se om jag blev bättre av medicinen.
Dagen efter när jag fick min första cellgiftsbehandling så grät jag hela tiden och jag bara ville bort där ifrån men vad ska man göra det är bara att gilla läget och följa med i flödet som var runt omkring mig.
Ha det gott Igelkott
onsdag 13 januari 2010
Förkylda
Idag så har jag och Meme städat ut julen, fast det har vi gjort i flera dagar nu men det sista har vi tagit idag. Vad underbart det är att ha en liten hantlangare när man håller på. Just idag så fick Bus följa med husse till jobbet och då får vi gjort lite mera här hemma. Men då undrar säkert många varför är vi inte ute i det fina och härliga vintervädret som det är idag, sol och -8. Jo, vi är förkylda båda två och idag är vi feberfria så det är en lugn dag hemma så ska vi allt ge oss ut imorgon.
Återblick:
Livet har ju blivit så omkastat hos oss sedan vi äntligen fick Meme. Men den väntan har varit lång och nu känner jag mig redo att berätta denna resa som vi gjort i vår familj för den som vill läsa.
Ja, var började den nu? Jo, det var i september 2003 då födde vi en ängel. Det var en liten tjej och hon komm i vecka 34 så det var inte så många veckor kvar tills hon skulle komma ändå så man hade ju börjat att förbereda och köpa lite saker och så var jag på en vanlig kontroll och då hittade de inte något hjärtljud. Jag blev helt kall och det for så många tankar genom huvudet. Jag fick upp till Östra och de konstaterade att så var ju fallet. Så ut kom hon som en liten ängel.
Men det var inte nog med elände som skulle drabba oss. För efter förlossningen så blev jag förkyld och den ville inte ge sig, jag hade väldigt svårt att andas och jag blev andfådd för ingenting så på begravningsdagen så ringde en läkare som bara skulle tala om att min urinvägsinfektion var borta. Han frågade också hur det var och jag talade då om att jag hade ont i höger vad och att jag var tung i bröstet och hade svårt att andas. Han sa till mig att du får åka direkt upp till östra så får dom kolla vad det kan vara. Men sa jag vi sitter mitt i begravningskaffet så kan jag inte åka imorgon? Nej, drick upp och åk upp sedan tackade han för sig och vi lade på. Jag kommer inte ihåg vad han hette men jag är övertygad om att han var en ängel för jag träffade eller pratade aldrig mer med honom. Min tid var inte inne än och nu har det gått över 6 år sedan det hände. En tanke slog mig och det är att vi kom hem med Meme i september så något visst är det med den lilla kille vi fått. han är ämmad för oss.
Ha det gott Igelkott
Återblick:
Livet har ju blivit så omkastat hos oss sedan vi äntligen fick Meme. Men den väntan har varit lång och nu känner jag mig redo att berätta denna resa som vi gjort i vår familj för den som vill läsa.
Ja, var började den nu? Jo, det var i september 2003 då födde vi en ängel. Det var en liten tjej och hon komm i vecka 34 så det var inte så många veckor kvar tills hon skulle komma ändå så man hade ju börjat att förbereda och köpa lite saker och så var jag på en vanlig kontroll och då hittade de inte något hjärtljud. Jag blev helt kall och det for så många tankar genom huvudet. Jag fick upp till Östra och de konstaterade att så var ju fallet. Så ut kom hon som en liten ängel.
Men det var inte nog med elände som skulle drabba oss. För efter förlossningen så blev jag förkyld och den ville inte ge sig, jag hade väldigt svårt att andas och jag blev andfådd för ingenting så på begravningsdagen så ringde en läkare som bara skulle tala om att min urinvägsinfektion var borta. Han frågade också hur det var och jag talade då om att jag hade ont i höger vad och att jag var tung i bröstet och hade svårt att andas. Han sa till mig att du får åka direkt upp till östra så får dom kolla vad det kan vara. Men sa jag vi sitter mitt i begravningskaffet så kan jag inte åka imorgon? Nej, drick upp och åk upp sedan tackade han för sig och vi lade på. Jag kommer inte ihåg vad han hette men jag är övertygad om att han var en ängel för jag träffade eller pratade aldrig mer med honom. Min tid var inte inne än och nu har det gått över 6 år sedan det hände. En tanke slog mig och det är att vi kom hem med Meme i september så något visst är det med den lilla kille vi fått. han är ämmad för oss.
Ha det gott Igelkott
måndag 11 januari 2010
Återkomst
Tänk jag är tillbaka. jag fick verkligen en nytändning igår när jag var inne och städade lite i min blogg.
Idag har vädret varit underbart och det har gett mig nya krafter jag känner att nu går det år ljusare tider. 
Här kommer lillkillen och går. Han älskar snön men det är en som älskar snön mer och det är våran andra lilla kille på fyra ben.
Ha nu en underbar dag och vi hörs imorgon.
Ha det gott Igelkott
söndag 10 januari 2010
Städning
Det har varit tungt att komma in på sidan och se att jag inte har samma glöd för min sida som förut, det har gjort att jag bara fått en massa dåligt samvete att jag inte skrivit något när jag varit inne en sväng.
Men ska man förklara det enkelt så har jag haft skrivkramp. Jag vill skriva en massa men det kommer inte ut genom fingrarna ner på tangenterna. Men nu när jag har städat lite på min blogg så hoppas jag att glöden kommer tillbaka. Visst jag känner en liten pirrning så vi får se imorgon om den infinner sig igen.
Ha det gott Igelkott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)